De händer ibland att jag söker på "oss" på google och finner resultat, startlistor, bilder men framförallt minnen och tillbaka blickar. Jag har lärt mig att älska honom som den han är utan att han ska behöva prestera, uppgångar och förbättringar utan för hans personlighet och vad han ger, lika envis och odräglig precis som mig ibland, lika stor vilja och aldrig låta besegras. Ibland blir jag ledsen, besviken och nära på att tappa hoppet på honom men framförallt hela situationen. Många gånger tänker jag att de är över att tävla med honom för min del men vem har sagt de?, vägen är lång men den är inte oändlig, viljan är större än vägen resten är upp till mig och Peppe såklart.
Varjedag blir jag påmind utav alla rosetter vid sängväggen men den kommer en dag snart utökas och ger jag mig f*n på de kanske jag kommer få min första dressyr rosett med Peppe någongång!

Varför ska jag ge upp när jag annars alltid är så djävulskt envis, varför ge upp när jag har ett helt år kvar trots att större delen av året kommer gå åt till operation men vägen är som sagt inte oändlig...