Lovade att berätta om varför jag har opererat mina ögon så många gånger och då måste jag typ dra hela historien...

Här kommer den: ↓


Jag har en dold skelning som jag har levt med hela mitt liv, (dold skelning innebär att ögonen skelar dolt alltså man kan inte se de eftersom hjärnan signalerar så huvudet automatiskt vrids så ögonen slutar flacka, för när ögonen flackar rör sig typ allt i sidled och man blir kraftigt yr osv) Själv vet jag inte varför man har dold skelningen mer än att det är genetiskt som inte föräldrarna behöver ha utan de kan ligga långt bak i släkten vilket de gör i min släkt på mammas sida.

I mitt fall började de med att jag inte kunde lära mig gå normalt utan gick sidled som en krabba, balansen hade jag inte heller och allt verkade välldigt konstigt de va typ på någon kontroll läkarna förstod och genast började leta efter vad de kunde va (eftersom det är dold skelning ser man inte) gjorde alla möjliga obehagliga undersökningar, en del minns jag fortfarande bland annat en där man skulle gå in i ett mörkt rum som vanliga folk kan se åtminstonde var saker och ting befinner sig men de kunde absolut inte jag, allting var som kol svart, jag hade ingen aning var jag var eller vad som skulle hända och panik fick jag, jag grät och grät och tyckte de var jätte obehagligt och jobbigt (minns de än i dag) enda tills jag inte orkade mer (var kanske max 5 år då) skulle sitta där inne i minst en och en halv timme och sen skulle dem göra ytterligare en undersökning som man gör efter de mörka rummet, sen har jag fått stirra in i en dataskärm där de kom en massa saker upp i olika färger och en himmla massa annat tog typ evigheter innan dem lyckades hitta vad de var. För de första såg dem då att jag var blind på vänster öga så jag fick träna upp de med hjälp av lapp för höger vilket också var ett helvete sen blev jag översynt på vänster och fick träna upp höger.. efter ett tag gjorde dem ett par special gjorda glasögon med prismor (tjocka glas som har någon konstig effekt) hade de i några år tills dem upptäckte en teckning hur man kunde operera (tänja och dra i ögon musklerna) så min först operation gjordes för ett par år sedan på ena ögat vilket blev lyckat så gjorde dem en stor operation på båda ögonen vilket också blev bra har blivit några operationer efter de för att korrigera och “finslipa” till bästa resultat. Senaste operatinonen gjorde jag för bara några månader sadan.

Nackdelar med allt och nackdelen med dessaa operatinoner var att förlorade mitt vidvinkelseende helt på vänster öga (vilket innebär att när saker kommer vid vänster sida ser jag inte de i ögonvrån, givetvis kan jag se de men då måste jag vrida huvudet ditåt, tillexempel om jag ska gå över ett övergångsställe ser jag inte om de skulle komma en bil från vänstra sidan vilket inte är de lättaste, brukar gå bra men ibland missar jag och ser inte att de kommer ett fordon..) Många som inte vet eller förstår, men varför förklara för allt och alla, varför ska jag behandlas olikt, jag kan istället leva med mitt “problem” eller handikapp som de egntligen kallas och lära mig HUR jag ska göra i de svåra situationerna, vissa gånger går de mindre bra och folk skrattar och kommenterar men varför ska jag bara för de förklara, ibland har jag lust att berätta allt men de kan skratta och kommentera bäst de vill varför ska jag beröras jag kan istället ha vetskapen om varför själv. De krävs vilja och styrka att kunna fightas med hinderna som kommer ibland har de varit ett helvete men jag vet att jag är stark! Jag ska inte låta mig brytas ner av någon annan som inte har en aning.

I sverige finns de bara 2 personer som är specialister inom detta område och forskar vidare tur är ju de och utan all hjälp, operationer osv hade jag haft tusentals nackproblem redan nu och aldrig kunnat leva ett normalt liv jag var bara 5-6 år när jag fick glasögon och redan då fick jag ont i nacken, idag känner jag inget av de då kan man tänka sig...

Detta räknas som sagt som ett handikapp men som jag och mamma alltid sagt det är vad man gör de till!

Man vet aldrig riktigt hur framtiden ser ut, hur många eller inga operationer de kommer bli i framtiden, några nya metoder osv. Att jag ser allting mörkare hör också till den dolda skelningen så om jag hamnar i ett mörkt rum eller plats osv är det jätte jobbigt för de är inte bara bäck svart den kännslan går inte att beskriva.. men eftersom jag alltid levt så vet jag heller inte hur det är annars så jag har inget att sakna...

Ju mer tiden går desto bättre hanterar jag mina problem.


På hästryggen har jag skaffat mig min balans, jag kunde rida långt innan jag kunde cykla och hästarna har betytt så himmla mycke eftersom där har jag aldrig någonsin märkt mitt problem aldrig någonsin tänkt på de för en sekund, det var dem som alltid gjort mig glad oavsett vad som hänt eller jobbigt de varit, det är fortfarande dem som betyder mest och är viktigast för mig!



Det är så många andra som har de värre så varför klaga!