Ibland önskar jag att jag inte höll på med hästar, att jag bara var en vanlig tjej som umgås med vänner och älskar att shoppa jag tänker faktist många gånger hur de skulle va om jag inte hade häst, att jag kanske hade haft högre månadspeng, mer tid till vänner och slapp att alltid tänka på att fixa hästen, shoppa mer och köpa sånt som jag vill ha men prioriterat bort. Mer tid till skolan hade jag haft bättrebetyg då osv. Jag känner faktist ofta att det är tusentals saker jag vill ha eller göra men som jag inte kan just för hästarna. För en dag skulle jag bara villja va helt vanlig precis som vem som helst. Att jag har egen häst eller hästintresse är inget jag nämner i första hand vissa vet faktist inte ens om de självmedvetet väljer jag att inte nämna de eller ens ta upp de om folk inte frågar för de blir lixom som en stämpel samma som om man är blyg men tillbaka till ämnet. Såfort folk får veta att jag har egen häst och mitt stora intresse är folks första reaktion "men är inte de jätte dyrt eller är inte de sjukt dyrt en häst kostar väl...!?" de är iallfall de folk alltid, varför ska folks första reaktion alltid va pengar och status?
De värsta är nog avundsjuka som lyser igenom inte bara bland dem som också vill ha egen häst utan dem som har de men kanske inte kommer någonvart, en del tycker de är snobbigt och sen finns de dem som är så fruktansvärt rädda för hästar och ska spela coola som lixom fäller de dära kommentarerna som "jag ska döda din häst" "hamburgar kött osv". Ständigt ska folk acceptera på olika sätt och inte bara acceptera de precis som vad som helst annat...

Förtillfället känns de som hoppet runnit ut, hittar ingen sadel som passar och evigheterstider till jag kan rida, hoppa och tävla överhuvudtaget på riktigt om ens någon gång dessutom ska jag operera den helvetes ryggen som jag inte vet hur de kommer gå eller sluta och i hela smeten är peppe kinkig och sur som vi inte förstår oss på och kommer hans ens hålla? Helst av allt hade jag bara velat börja om och köpa en annan häst, en storhäst, ge bort Peppe och skita i den j*vla ryggen och istället satsa stenhårt på framgång. Men med samvetet i bakhuvudet och inte minst att man har fäst sig vid Peppe trots att han är förjävlig ibland är de bara otänkbart och ha två hästar kan jag glömma eftersom de redan är fullt i stallet och någon egen gård lär vi inte hitta.

Att behöva gå upp tidigt på morgonen för att hinna rida innan skolan när andra ligger och sover, stressa hem efter skolan för att hinna till träning, kämpa och få motstånd på träningarna men samtidigt känna att idag lyckades vi faktist, missa Tv progam man annars sett för att man kommer hem sent, direkt in i duschen och sen sova, tvinga sig ut i ur och skur när man hellre stannat inne för man tränar inför tävling, spendera hela dagar på tävlingsplatser, tidig morgon till senakvällar. Puschad och åter puschad. Helger som bara flyger förbi, vardagar som knappt spenderas hemma och kämpar för att få ihop. Det är de jag brinner för och de är så mitt liv ska se ut..! (ge mig de livet tillbaka...)

Jag lever i ridsporten det är mer som en livsstil, istället för att själv tävla och spendera dagen på tävlingsplats tar jag andras arbetsdagar bara för att va där, där jag egentligen ska va med häst...

Ibland vill jag bara ge upp och strunta i mina drömmar, gå till en meningslöst liv utan passion eller mål men drömmarna är för starka för att ge upp trots att hoppet nästan är borta... 

Jag kan inte längre hoppas på att mamma ska köpa en storhäst till mig nej de får jag stryka från önskelistan...

Jag vet inte vad jag ska göra däremot vet jag vad jag vill men de är trots allt på hästryggen jag är lyckligast..