...några timmar senare blev de besök av mamma, philip & farmor, farfar och då pappa. Mamma hade köpt med sig en massa gott för att jag skulle äta hade ju inte alls orkat med lunchen efter röntgen och hela köret.
Och såklart ville dem se att jag kunde gå..↓

 

Efter att dem åkt och man pillat lite i middagen kom morfar & jessica som livade upp allt gott och väl med morfar skämt. Stannade seeent in på kvällen så jag var super glad men när mamma väl skulle åka kom ångesten, ville inte längre, grät, kände mig ensam och fruktansvärd ångest.

En sån obeskrivlig kännsla av att tappa gnistan, viljan att kämpa, att va stark men jag fick sån ångest att jag bara inte ville något, känndes meningslöst, omöjligt, ville inte leva, ville få allt ogjort. Orkade inte veta att jag skulle sova och vakna 24/7 av smärta och glo i taket, vakna till ännu en dag och ännu en dag på sjukhuset, aldrig komma hem såg lixom inte ett slut och fick ganska ofta sån ångets.

Under dagen togs mofinpumpen bort (fick smärtlindring av läkare när de behövdes) och katetern snacka om skönt att inte ha femtielva slangar efter sig och speciellt morfinet vågade jag inte använda i slutet för jag tyckte det var så obehagligt att jag inte såg tvn som var två meter framför sängkanten. Att allt bara blev suddigt och oklart, virrig såfort jag fick en dos så undvek den mer en jag skulle gjort... Fick även efterlängtat duscha (denna dagen eller dagen innan), sitta på en duschstol som en pensionär och bli duschad. Kunde då inte ens lyfta händerna över huvudet eller luta huvudet bakåt. Sjukt vad man kunde va slut efter en dusch då man egentligen inte gjort något men då tog ju allt på krafterna. Privatliv fanns inte på den tiden när man skulle ha hjälp att duscha och hjälp att gå på toa, dra ner och upp byxorna eller bytaom. De var bara att sudda ut och leva med de att blotta sig själv, låtsas som man var nudist och inte hade något emot de...