...jag kom hem!




Äntligen säger jag bara, de var en måndag och eksakt sju dagar efter operationen, minns hur mycket jag längtade hem och hur spänd jag var för allt.

Vaknade på morgonen och visste precis vad jag ville ha till frukost, visste vad som förväntades, mamma packade ner allt i väskor och jag vilade för att orka.

Fortfarande hade jag ont och fortfarande kunde jag inte riktigt resa mig själv ur sängen men villjan tog mig dit. Sjukgymnasten kom och jag skulle prova gå i trappor, gå på rak linje stå på ett ben och rak framför spegeln, märkligt obehaglig kännsla men jag fixade de!
Fortfarande blödde snittet och frånvarande kännsla ganska ofta men jag ville så mkt så mkt så jag äntligen fick åka hem. Minns hur sakta klockan gick efter att vi beställt taxin, de blev en liggande taxi på bår men gud vad de gjorde ont, en stenhårdbår och alla dessa ojämnheter på vägen.

Dezzie blev överlycklig jag också till en början när jag insåg att jag varken kunde sätta mig eller lägga mig, soffan var för låg och ryggen för stel, fick panik och skrek att jag kommer aldrig klara de! Kännde mig som en gammal pensionär med stolsdyna, toaförhöjnad och duschpall, en idiot som inte kunde klara mig själv, beroende av mediciner och mög rent ut sagt! Mamma skrattade och sa bara att du blir suksesivt mer rörlig och klara allt mer själv men de begrep inte jag och tänkte hur f*n ska jag bli mer rörlig med en pinne i ryggen, den försvinner inte precis! Då kännde jag mig bara så beroende av allt, som låst i min egen kropp, i en kropp som var stel som en pinne och skör.

Tillsist fick jag till de och mot kvällen kom hela släkten iprincpip och några till för att fira att jag kom hem och att operationen gick bra, käkade våfflor och fick presenter.

Gud vad jag hade längtat efter denna dagen men aldrig skulle jag gissa att natten skulle bli ett sånt helvete..

Nu blir de inte mer ältande om sjukhusdagarna ;)