Det kommer till en punkt då allt känns lönlöst, utan mening eller hopp. Att va precis som alla andra men endån inte, för tyst, för blyg. Vem är jag, vad gör jag och varför gör jag inte som alla andra som är "beroende" av vänner. Det man inte vill tänka på förtränger man, igonrerar och döljer med annat. Om jag kunde skruva tillbaka tiden, tiden jag saknar så mycket. Allt precis allt verkade så perfeckt, men det är inte så lätt, det går inte att spola tillbaka. Är jag rädd för att misslyckas eller söker jag för mycket perfecktion?! Ingen är perfeckt inte heller jag, kanske därför jag inte nöjer mig med något för inget är perfeckt... Att va less på situationen, ångra eller önska hjälper inte men endån, endån så lever jag i min ensamhet. Jag är för feg, jag är för ytlig, för krävande, för höga krav men va f*n hjälper de att jag klagar, inte kommer jag någon vart endån...!

Önskar jag kunde börja om ett nytt liv, en ny start inte va någon annan utan bara en ny start, kanske ska man börja redan i morgon, ett mål om dagen att klara av, ett mål för en starkare person ett mål för en bättre person. Ses då inte en ny dag, ett nytt liv see yaa!