Today fem månader sedan den artonde!


Pappa låg fortfarande inne med mig och de blev en fullspäckad dag.
Började komma in i mönsret, vaknade och visste vad som gällde. Vaknade på morgonen och visste vem som jobbade, att de var dags för frukost och visste vad det fanns att välja mellan. Maten gick inte alls, ville inte äta och inget smakade inte hjälpte de precis att maten var sämmre än skolmat eller att man hade noll ork att äta bara att vara. Fick ju veta senare att jag fått förlite blod och därför orkade jag heller inte äta som jag skulle. Men allt gick lixom som en ond cirkel. Hade ingen energi så orkade inte äta och fick ingen energi för att jag inte orkade äta...

Strax efter frukost skulle jag åka ner på två röntgen. Usch minns gubben som hämtade mig och körde ner mig i sängen kallade mig snäckan, körde som en idiot över trösklarna så de gjorde ännu mer ont. Flåsade, svettades och var anfådd som han "sprang", när vi åkte i hissen upp frågade han: hur är de snäckan och droppar svett rätt ner på min kudde, Uuuä vidrigt, snacka om äcklad!

"väntrummet" utanför röntgen. ↓
Vet att jag gjorde en annan röntgen tidigare men inte vilken dag denna dagen var de iallafall en som jag var tvungen att stå upp blickstilla och spikrakt. Men så mkt ork hade jag egentligen inte så två personer och pappa fick hålla mig för att jag inte skulle trilla ihop och vila varannat foto ungefär. Sen var jag totalt slutkörd, somnade på vägen tillbaka.



En stund senare kom doktorn och några sjuksköteskor som skulle lägga om förbandet och kolla på snittet osv. Tuppade av pga obehag när dem rörde vid ärret, en märklig kännsla av obehag och noll känsel. Pappa var såklart snabb med kameran men bilderna är helt ärligt viiidriga :/

En stund senare kom läkaren tillbaka och tog med pappa för att visa bilderna.
När han kom tillbaka sa han inte ett ord, gick lixom inte, grynigt i rösten och rödaktig i ögonen. Han kollade på mig chockad och helt utom ord på samma gång. Pressade fram några ord: Jag trodde inte de var så pass och kollade på mig igen ännu mer rörd. 

Aldrig att han visat sig så kännslosam, fällt en tår eller så chockad. Aldrig någon som faktiskt sett eller insett de men att han reagerade så var faktiskt stort för mig. Varenda en som sett bilderna blivit helt paffa inte ens dem man träffar dagligen...