Läste detta så klockrent på någons blogg häromdagen: ↓

I lyckan känner man sig ett med hela världen, i olyckan alldeles ensam...


Helt ärligt känns som jag går igenom någonslags höstdeprission, tungt hårt och jävligt. Pallar inte med att sova för att vakna till en ny dag, livet springer nästan iväg för en men måste lära mig att springa jäms med de istället...
När man bara inte orkar något, orkar ta tag i något. Man funderar för mkt och deprimeras av alla egna neggativa vibbar man har. Tror det är nu jag börjat inse att Peppe inte längre finns här istället för att stöta det ifrån mig, inser faktumet och påverkas hårdare av kritig när man är som skörast. Skolan som kommer över en som ett lass, utan motivation eller styrka. Orkar inte gå till skolan dag ut och dag in för att kvävas av information, läxor, arbete och företaget... Det är nu jag behöver vännerna som mest, dem nära och bästa ♥

Nu jag tvivlar på mig själv, tillåter mig själv falla och inte alltid vara den hårda insidan, inte den som alltid ska visa mig neutral och osårbar, låta mig visas svag och fälla en tår. Jag kan inte ha för hög press på mig själv, förhöga förväntningar och villja.

Innerst inne är jag DEN som vill bevisa för alla att jag kan, ska och vill att jag är någon och en dag ska komma långt i livet men toppen på livet har ännu inte kommit för de har bara börjat...