Okey ett sista inlägg för dagen & temat...

Nu ecksakt för fem månader (halv elva ca) sedan blev jag ner rullar på intensiven för någon timma sedan.
Nyss upptäckt alla femtielva slangar och nålen jag hade i armen som mätte pulsen och något annat som pep för jämnan. Nu precis vid elva tiden "hälsat" på alla som jobbade på natten och mamma fick något att äta. Precis lokaliserat mig och på vägen ner hälsat på bror. Då först insåg jag egentligen hur pass de var, hans blick hans min och att jag inte ens kunde sträcka mig efter honom. Grät när jag träffade honom och kännde bara "Helvete vill inte detta!"

Någon gång vid denna tiden halv tolv, tolv tjöt hjärtmaskinen så mamma for upp och skrek på sköteskorna att pulsen stannat så jag blev livrädd och helstirrig men så var inte fallet utan bara att nålen i armen klämts men shitt trodde seriöst att jag skulle slockna..

Natten: Mamma satt i en fötölj brevid min säng hela natten. Maskinerna väsnades värre än en torktummlare och sköteskorna kom & kollade min kännsel varje halvtimme. Låg och glodde rakt upp i taket och somnade till ibland så trodde jämt att jag var någon annanstans. Sa inte ett ord bara glodde och höll morfinpumpen i handen...