Hittade en utmärkt sak för ett tag sedan och skulle fixa de idag eller ja pappa skulle hjälpa mig, men självklart skulle han sätta käppar i hjulen och klanka ner! Fan vad jag hatar att han ska va så j*vla omöjlig och inte kunna säga något till honom. Hatar honom nu rent ut sagt en utav många anledningar varför jag är här så sällan.

Kanske beror de på att vi inte står varandra nära så man lixom kan typ prata med honom, eftersom han reste mycke när jag var liten blev han som en främling för mig.

Ilskan kokar inombords...
Hatar egentligen att va här men varannan vecka måste jag stå ut suck nej nu packar jag och åker hem igen...