Eftersom alla andra berättar hur de blev just den hästen man har och hur de gått framtills nu så får väll jag också göra de..

För de första heter han Pistage III men kallar han Peppe...

Började iallfall med att vi sålde min förra b-ponny saga till min kussin strax innan eller början på sommarlovet så givetvis började vi leta häst direkt fast viste inte riktigt vad jag ville ha men sa att vi inte skulle ha ett sto, newforest och sen skulle den va lite äldre och maxad d-ponny. Ja vi letade och letade, först hittade vi en suuuper het häst som knappt gick hålla, fasnade såklart för den eftersom jag älskar heta hästar men blev inget av många anledningar, körde till några ställen och provade flera hästar bland annat en lipisanare och en fälttävlands häst, sen hittade vi en trodde vi dock gick den inte genom besiktningen eftersom dem hittade en lösbenflisa och kort därefter blev den opererad.
Mängder med hästar provades där emellan och jag började tappa hoppet om att hitta någon alls men så breddade vi valmöjligheter och minskade kraven och provade då Peppe som då var 6 år, newforest och bara strax över c-ponny alltså nästan allt som vi sa från början inte skulle ha... Men där fanns lixom något som tilltalade oss båda (jag och mamma) för de första tappade vi nästan hakan när vi såg honom först eftersom han var så grymt fin och sååå långt ifrån en standard newforest, nyklippt och kelen va han. Gick med honom till ridhuset som dem hade, hon först och jag sen, haha klant som jag var hade jag mina försmå läderridstövlar så jag bara klaga på de helatiden så tappade ständigt stigbyglarna eftersom jag inte kunde trampa ner så red utan helt enkelt. Tog några språng, kände på honom lite och ja smilet var typ i hela ansiktet gick lixom inte att dölja haha xD... efter de gick vi tillbaka jag bytade till ridskor och sa till mamma (vid bilen) att jag är som fast jag har lixom hittat... , genast svara hon han är för dyr men så sa jag lägg ett bud då iallfall... så när vi gick in i stallet och prata osv så la mamma budet.

På vägen hem ringde dem och sa att dem gick med på budet redan nästa vecka skulle han besiktigas men vi räknade inte med något eftersom vi haft otur tidigare så mamma var med på besiktningen medans jag satt i skolan spänd, när jag kommer hem ringer mamma mig: han gick igenom, är på väg hem om för att hemta släpen. Cyklar som en galning ner och fixar boxen. Hem igen och in i bilen full fart dit, utan någon som helst utrustning till honom bara utrustning som vi tidigare haft till en liten b-ponny, som tur var fick vi ett träns, täcke och grimma ja inte ens en grimma hade jag hunnit köpa xD.

Samma vecka blev de införskaffning av behövliga saker till honom och resten fick jag i juklapp (bara någon månad till jul då) Första ridturen rammlade jag av haha, hare som sprang mellan benen när vi kom i fullgallop. Men sedan dess har jag inte trillat av ;)

Framgång på framgång, rosett efter rosett, upp i klasserna och ja allt flöt på utmärkt, startade första La:n, träningarna gick toppen. Folk häpnade och berömde oss. Men så efter årskiftet när jag startat min första La gick allt sämmre och sämmre, han började vägra, seg blev han, inte alls sig lik men hoppa gjorde han. När han inte längre var sig lik tog vi honom till veterinären och fick långt om länge en diagnos strålbenshälta. Den läkte ut och allt verkade okej, började uppåt igen och starta så nätt men så tvärt vägrade han på träningen, inte ett enda travsteg, vägra ut sig på första hindret på tävlingar ja då var han inte sig lik minst sagt. Då hade vi flyttat till nya stället...
Ännu en gång till veterinären, först sa dem att han hade en spricka och att de troligen skulle leda till avlivning men ville endån kolla med magnetröntgen försäkerhetsskull, försökringsbolaget gick med på de så dit åkte vi två gånger. Visade sig att de inte alls var de som dem först trodde de var, men ännu viste dem inte vad de var. Långt om länge hittade dem äntligen var... ja vad de nu hette vilket dem aldrig tidigare sett i hela europa inte någon endaste så ett hårt besked väntade men vi skulle ge honom en chans som dock inte var trolig...
Han skulle bara va i en sjukhage och boxen under en lång period så han blev fruktansvärt deprimerad och agressiv, arg på allt och alla, bockade i den lilla fyrkanten men till sist gav han nästan upp lixom hans livsgnistan försvan.
På återbesöket vi skulle avgöra om vi överhuvudtaget skulle fortsätta häpnade veterinären, frastegen var större än de någonsin kunnat önska, han har ju gått flera veckor utan framsteg men när han fick sjukbeskalg fick vi oväntade framsteg...
Knappt halt vid de återbesökte, långtid gick och dags för nästa återbesök inga hälta alls nästan, och till sist övervägde vi att han skulle släppas på bete eftersom vi inte tyckte de var rätt att han ska ha de så och va så fruktansvärt deprimerad så vi tog chansen på vinst eller förlust. Började med liten gräshage och utökade tillsist den till vanliga storleken. Överlycklig och tacksam för allt, han verkligen lever livet och är glad, kelen och sig själv.  Dags för återbesök igen och då fick jag äntligen börja så smått skritta (denna gången var han också helt ren sen en gång tidigare) och ja på torsdag har de gått 7 veckor sedan. En lång historia kort.
Veterinärerna har även kommit fram till att han aldrig haft stårlbenshälta eftersom dem ej kan se någon r-vävnad på magnetröntgen så strålbenshältan var en slags försignal.

Vi hade chansen, var på väg uppåt när allt brakade kanske kan vi aldrig sträcka oss dit igen men jag har vunnit så mycke annat. Jag försöker hålla drömen vid liv men kanske blir de en storhäst som får göra de istället.
Just nu ser drömmen helt annorlunda ut...

Peppe är nu 9 år och maxad d-ponny...



Här har jag preciiis fått hem honom



Första turen i skogen (peppe och lilla saga som kussinen köpte)


Hos veterinären i vintras...


i sommras

Ps mycke stavfel, samanhanget osv är trött och orkar inte läsa ingenom och endra.