Har tänkt på de innan och frågat mig de själv många gånger, är det verkligen så ovanligt att umgås med sina föräldrar eller snarare förälder. Är det meningen att man inte längre ska ha något gemensamt och skämmas för att umgås med sin ex mamma och bara vara totalt beroende av sina vänner bara för att man nu är vuxen (eller ja räknas som vuxen)

Åtsminstånde vad jag hört är det sjukt vanligt att man bara ser sin mamma knappt på morgonen sen vid middagen och sen resten är man med vänner. Inte för att jag är så, långt i från. Jag och mamma är nära varandra och inte bara en mamma som jag knappt ser och ersätter med vänner som de flesta i min ålder gör utan som en vän i många fall, givetvis mamma rollen också. Men jag menar hon kommer alltid in till mig på morgonen och frågar om mascaran ser bra ut, jag följer alltid med och shoppar när hon är på jackt efter något, kan shoppa timma tal tillsammans särskillt nu när jag samlar på heminredning för fullt, föreslår frissyr, snacka skit när hon kommit hem efter jobbet, kan prata om framtidsdrömmar och hon är alltid den givna som ska med mig när jag letar häst eller till träningar och tävlingar. Både mamma och pappa ställer gärna upp på att köra om de skulle funka osv. Eller bara för att jag fyllt 18 är de så konstigt att mamma följer med på utveckligssamtal. De kallas ställa upp inte att vara bortskämd eller inte självständig.

Självständighet är att kunna stå på sig, stå på egna ben, tala för sin egendel och inte gömma sig, kunna klara sig själv utan beroende av en vän (eller annan) att jämt hänga över en.

Hur kommer de sig att de sticker i ögonen för att man har förälder som ställer upp eller ett dyrt intresse varför inte bara vara glad för den istället, nej avundsjuka ska direkt riktas neggativt till personen. Varför jämt försöka vara bättre och skryta om hur mycket pengar man har på banken eller i fonder, skryta visar bara på avundsjuka och svaghet och något man döljer! Nej för dem som i självaverket har något att skryta om skryter inte!

Tänk på de!